poppad

Jag vill skriva, men jag har inget att skriva om.

 


och det förstör mig just nu.

Idag när jag vaknade, vid tolv-tiden, kastade jag direkt ett öga på mobilen. "Två meddelanden", stod det. Ett från Oskar och ett från Dayna. I Daynas stod det att vi skulle träffa indierockbandet The Berndt i Lerum vid två, så jag skynade mig upp. Vi hade några roliga timmar med pojkarna i Lerum med många skratt och äppeltorn! Intervjun finns snart ute på musikbloggen. http://musicstream.blogg.se


                                          

Sitter här och lyssnar på Thåström - Karenina, trött efter en lång dag. Vi har varit i lägenheten sen 12-tiden och målat och målat och målat..

okar:

you totally want my poo

Mahlin:

no

Mahlin:

you wanna shower in my pee
Okar:
Totaly









"vi är inte sånna som i slutet får varann"

Jag hatar.

(Jag orkar inte skriva ett seriöst inlägg)

Gårdagen då va (jävla Helene med sina va)... Igår åkte jag till Göteborg med Em och B (Bem.) Dem gick för sig, och jag för mig själv. Mot Tribe, där jag köpte två hästskor. 165 kronor. I'm so good wasting money. Sen träffades vi igen, fikade på Espresso house och stack hem. Det tog bara några timmar efter att vi kommit hem som jag åkte igen. Håkan hade skivsignering ju! Så när jag åkte mot Göteborg, och först fick vänta i tjugo minuter eftersom den första bussen inte kom, och sedan kom fram till Göteborg tog jag spårvagn 11 mot Saltholmen. Utanför Bengans var det kö, bara för Håkan, men jag fick förbi hela kön eftersom Jäspär och Helene var där inne. Jag ställde mig vid dem, och slog Helene för varje gång hon sa "va". Det börjar faktiskt bli irriterande! Aja! Det tog 35 minuter innan vi kom fram til Håkan, och vi stod faktiskt ganska långt fram i kön. Varför tog det så lång tid då? Jo, för Håkan är nog världens mest pratglada person! Han pratade nog i tre-fem minuter med varje person, och tog bilder med alla och så. Han signerade min nyköpa skiva, den berömda skon och frågade oss vilka låtar vi vill att han ska spela på skandiavium. Jag bad om Nu kan du få mig så lätt (tyvärr glömde jag be om En vän med en bil) eftersom han inte spelade den på Liseberg 2007. Han kunde inte svara på varför, han visste inte! Sen bad han mig hälsa till Hurricane, haha. Håkan är en trevlig och pratglad person med andra ord!


                       

Då har familjen kommit hem igen,  och jag är trött och lyssnar på hela musiklistan på repeat. Jag känner mig fortfarande ensam, och jag saknar pojken med hatt. Jag borde stabilisera min mur, borde inte släppa in någon. Det känns som om det är lite för sent för det, eftersom jag saknar. Jag hatar det. Jag hatar att jag är fäst vid pojkens ögon. Jag hatar att jag inte känner något riktigt, något äkta.


Jag vill börja skriva igen, så där om kvällarna och nätterna med ett glas cola bredvid mig, få kritik via msn-konversationer. Eller "vill börja skriva" låter fel, för jag skriver ju faktiskt, men jag skriver så sällan nu för tiden. Jag har inget att skriva om och kan ändå inte yttra mig. Jag kan bara skriva utifrån mig själv, vad som händer i mitt liv, och allting är på repeat och dem här tankarna har jag redan tänkt. 

                                              


Jag vill ut och röka. Röda Prince-cigaretter. Det är kallt ute, Du skär i datorns högtalare, det är snö, det är kallt, jag känner mig ensam och deppig, övergiven. Jag kan inte gå ut. Jag kan inte gå ut för Brendan röker och han lär märka på mig om jag har rökt för han är van. Vana rökare känner igen andra rökare. Jag känner ett sug, ett skrik. Rebellerna skriker, dem vill skapa revolution.. Ge mig en revolution... ge mig något som känns. Ge mig en slagkraftig revolution..

Som jag skrev igår började det snöa när vi kom ut ur biografens dörrar. När jag vaknade var den lilla staden snötäckt och det har bara fortsatt snöa sen dess. Jag fick inte följa med till lägenheten och IKEA idag heller, för Chilli har magproblem och då måste någon ta hand om henne. Så vi gick ut på en promenad vid fyra-tiden och jag fotade lite. Det är dock lite svårt att få tag på intressanta, roliga saker att fota i en snötäckt skog. Finns det något har man redan fotat det. Sen har jag ätit pizza helt själv, då är man ensam på en ensamhetsnivå 100. Det bara skriker ensamhet, man blir deppig. Jag har också haft ångest för pengar, för jag vet inte vad jag lagt pengar på.

                                            


Jag måste börja tänka mer ekonomiskt nu, tänka på vad jag verkligen behöver. Imorgon ska jag köpa Håkans nya skiv -den är ju en självklarhet- och ett nytt smycke till läppen (en svart hästsko), sen ska jag försöka bleka håret lagom till skolavslutningen -så jag måste börja spara pengar- och jag måste försöka spara pengar till min och Sophies eventuella Stockholmsresa. Vi vill så gärna till Stockholm i sommar, och Köpenhamn. Jag vill dit och fotografera. Den fjortonde juni är Where the action is där Foo Fighers spelar och jag tänker inte missa dem igen. Biljetterna kostar dock 800 kronor och man vet att tågbiljetter till och från Stockholm är dyrt. Spara spara spara.

När jag var fjorton år var jag kär, så där hemligt kär. Den 'lyckligt lottade' stod väldigt nära mig och jag kunde inte berätta eller uttrycka mina känslor för han var upptagen. Han hade någon annan. Han var tagen och utom räckhåll. Han och hon var dock i slutet på deras förhållande, för under tiden som jag var på Mallorca tog det slut mellan dem. Det var några veckor efter det som jag vågade berätta, och jag fick ett bra svar tillbaka. Jag undrar om jag har kvar den konversationen på datorn någonstans, eller så slängde jag den senare när den väckte för många minnen. Vi hade träffats via en klubb, en Sum 41-klubb, på Lunarstorm och blivit väldigt bra vänner. Ett och ett halvt år senare möttes vi i Halmstad. Den 17 juni 2006 blev vi ett par. (Och jo, jag skulle fylla femton). Som i alla andra förhållanden var allting underbart i början, det var det iofs till slutet också. Jag tror att mycket av vår sanna vänskap dog när vi blev ett par, tyvärr. Jag la ner hela min själ på förhållandet. Jag ville visa mina känslor så mycket som möjligt, så jag gjorde materiella saker som ett trähjärta i rödlack med våra namn inristade och en film om bara oss, med våran låt i bakgrunden; "I was made for lovin' you..". Dessutom tog jag hand om honom alla hans sömnlösa nätter. Det kanske inte räckte till. I november började vi prata om att förlova oss, vi hade då varit ihop i fem månader. Vi skulle förlova oss 17 december. Så blev det inte, vi kunde inte träffas då. Tobbe slutade prata om förlovning i ungefär samma veva som jag var hos honom efter julafton och över nyår, fram till 7-8 januari. I januari tog det slut, tre gånger. Den sista gången var nog 28:e. Det var då kriget startade. Vi som hade varit så starka med varann blev förvirrade, krossade och besvikna. Vi började bråka om allt och inget, och jag kan inte ens minnas vad. Det vi byggt upp föll ihop, men jag fortsatte kämpa för en fortsatt vänskap. Jag åkte till honom, Göteborg-Ängelholm 211 kronor, flera gånger. Jag hamnade i hans säng, under honom. Var det fel? eller rätt? Jag vet inte, jag vet bara att det förstörde allt inombords.

Han har alltid haft ett svängigt humör, förmodligen ett otroligt psykiskt styrt humör. Jag hade sett honom låta det gå ut över sin favorit-tröja och mobiltelefon. Han ångrade sig efteråt. Saker har däremot inga känslor. En dag fick jag erfara detta utbrott på någon annan, en levande varelse med känslor. Och det var mig själv. Han fick aldrig se de blåmärken han orsakade, jag ville inte visa honom heller eftersom han nästan tog livet av sig. Jag blev rädd för honom, men fortsatte lägga 422 kronor fram och tillbaka. Jag kämpade fortfarande för att hålla ihop vänskapen själv. I Juni fick jag nog, och det var ungefär då jag började komma över honom. Jag gjorde det. Jag kom över honom. Jag blev av med alla ångest- och panikattacker, jag slutade ringa, jag slutade bryta ihop i badrummet, i sängen, framför datorn... Han hade ju ändå slutat bry sig.

I augusti började jag gymnasiet vilket innebar vissa förändringar i mitt liv. Jag började pendla, jag slapp min gamla skola och alla i den, jag fick nya lärare och träffade massa nya, underbara människor. Det är klart det har påverkat mig. Det är klart jag har förändrats. Men han var inte med på noterna, han hade brytit kontakten med mig då.

Och hur kan människan då tro att jag vill kämpa för en vänskap han inte har brytt sig om på över ett år nu?
När allt vi hade var trähjärtan och blåmärken

Jag har varit på bio med Emma och Brendan. Into the wild, med Leornado di Caprio i huvudrollen, var filmen vi såg. Och den var helt underbar. Den var så sann rakt igenom och verkligen fångad. Leos karraktär är lite som i Titanic, så där oberoende av materiella saker och en sann människa rakt igenom. Någon som reser från plats till plats. Filmen var helt otroligt och borde bli sedd av alla. När vi kom ut ur biografen (den vid Saulhallen) hade Göteborg täckts av snö. Och det var så vackert.

När vi sedan kom hem lade jag in mina bilder på datorn, och jag och Tobbe har som vanligt haft ett utbrott på varann. Värsta skiljsmässo-ex-paret. Och jag ska skriva mer om det imorgon. Det ska bli ett helt inlägg om trähjärtan och blåmärken. Det lovar jag.

                               

Anledninen till varför jag skapade en ny blogg var att jag var trött på min gamla och 'made in candyland'. Jag blir aldrig nöjd när jag är för van vid något. Men nu har jag min femte (?) blogg och den ska jag inte byta ut. Så det får alla påminna mig om från och med nu.
I Torsdags åkte jag till Halmstad direkt efter skolan, för det var fest hos Malte. Jag väntade på honom på McDonalds där jag åt naturell cheeseburgare och en mellan pommes, och dessutom skämdes över personalen som inte kunde tala eller förstå engelska. Till slut kom Malte och hämtade mig, och vi traskade hem mot honom på söder där hans vänner från Lund väntade. Calle och Simon, Simon och Calle. De var allt roliga typer. När Calle senare var full och sprang runt i en glitter-peruk ropade han efter panda hela tiden. Panda drev med honom och frågade om han ville ligga, men han nekade. Det var Hawaii-tema egentligen, men det var bara tre stycken som följde det. Klädde jag ut mig? aldrig. Bara Lundgossarna. Det var fult av folk på festen... eller i alla fall mot vad vi brukar vara när jag är hos Malte. Vi brukar vara ca fem pers och nu var vi tjugo, massa Sture-folk. Det var kul när Hampus visade vilken transa han egentligen är och stackars Johan blev klippt av Joel.
"Kommer jag ångra det här imorgon?"
"NEJ!"

Jag och Ellen sprang runt och slickade folk på kinderna, nyktra. Jag tror ingen tyckte om det, förutom vi, för det var lagom kul. Undrar hur många virus och basciller som fastnade på min tunga den kvällen. Jag och Sophie kopplade min ipod och sjöng till Håkan Hellström i Maltes rum. Ensamma. Några killar dök upp med, såg ut att komma från värsta indiebandet. Tyvärr gjorde dem inte det. Dem ville inte bli slickade på kinderna. Det var kul att träffa gamla klasskamrater också. För helt plötsligt kom Johan, Wilmer, Hannah och Mikaela in genom dörren. Dem kände knappt igen mig, men jag dem för dem ser precis likadana ut. Nästan iaf. Hannah var lite trevligare kanske. Dessutom delade jag ut stjärnor till folk på kvällen. Sammanfattning; det var en väldigt lyckad kväll. Månadens roligaste.