poppad

Då har familjen kommit hem igen,  och jag är trött och lyssnar på hela musiklistan på repeat. Jag känner mig fortfarande ensam, och jag saknar pojken med hatt. Jag borde stabilisera min mur, borde inte släppa in någon. Det känns som om det är lite för sent för det, eftersom jag saknar. Jag hatar det. Jag hatar att jag är fäst vid pojkens ögon. Jag hatar att jag inte känner något riktigt, något äkta.


Jag vill börja skriva igen, så där om kvällarna och nätterna med ett glas cola bredvid mig, få kritik via msn-konversationer. Eller "vill börja skriva" låter fel, för jag skriver ju faktiskt, men jag skriver så sällan nu för tiden. Jag har inget att skriva om och kan ändå inte yttra mig. Jag kan bara skriva utifrån mig själv, vad som händer i mitt liv, och allting är på repeat och dem här tankarna har jag redan tänkt. 

                                              


Jag vill ut och röka. Röda Prince-cigaretter. Det är kallt ute, Du skär i datorns högtalare, det är snö, det är kallt, jag känner mig ensam och deppig, övergiven. Jag kan inte gå ut. Jag kan inte gå ut för Brendan röker och han lär märka på mig om jag har rökt för han är van. Vana rökare känner igen andra rökare. Jag känner ett sug, ett skrik. Rebellerna skriker, dem vill skapa revolution.. Ge mig en revolution... ge mig något som känns. Ge mig en slagkraftig revolution..