poppad

Jag gick ut i allafall, rebellerna skrek för högt. Gick för att möta André vid Ica, cigarett mellan fingrarna. Vi skulle mötas ungefär tjugo i, men André var seg, så jag skrev 'Poppad' i snön på en bänk i väntan. Han kom ungefär fem i tio, jag bjöd han på cigg och vi vandrade vidare in mot centrum. För ett tag försvann ensamhets-känslan och jag skrattade åt ingenting, mina barnsliga skratt-utbrott, som vanligt. Det var skönt, det kanske bara var nikotinet, men ändå. Det  var skönt, rebellerna tystnade och jag blev fri.

                



och jag  hatar att vara rädd. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det är inget lugn i mig nu, jag vill bara bort...
och jag hatar tanken på dig med någon annan, jag kan inte vara lugn när den tänks.







förlåt.