poppad

När jag var fjorton år var jag kär, så där hemligt kär. Den 'lyckligt lottade' stod väldigt nära mig och jag kunde inte berätta eller uttrycka mina känslor för han var upptagen. Han hade någon annan. Han var tagen och utom räckhåll. Han och hon var dock i slutet på deras förhållande, för under tiden som jag var på Mallorca tog det slut mellan dem. Det var några veckor efter det som jag vågade berätta, och jag fick ett bra svar tillbaka. Jag undrar om jag har kvar den konversationen på datorn någonstans, eller så slängde jag den senare när den väckte för många minnen. Vi hade träffats via en klubb, en Sum 41-klubb, på Lunarstorm och blivit väldigt bra vänner. Ett och ett halvt år senare möttes vi i Halmstad. Den 17 juni 2006 blev vi ett par. (Och jo, jag skulle fylla femton). Som i alla andra förhållanden var allting underbart i början, det var det iofs till slutet också. Jag tror att mycket av vår sanna vänskap dog när vi blev ett par, tyvärr. Jag la ner hela min själ på förhållandet. Jag ville visa mina känslor så mycket som möjligt, så jag gjorde materiella saker som ett trähjärta i rödlack med våra namn inristade och en film om bara oss, med våran låt i bakgrunden; "I was made for lovin' you..". Dessutom tog jag hand om honom alla hans sömnlösa nätter. Det kanske inte räckte till. I november började vi prata om att förlova oss, vi hade då varit ihop i fem månader. Vi skulle förlova oss 17 december. Så blev det inte, vi kunde inte träffas då. Tobbe slutade prata om förlovning i ungefär samma veva som jag var hos honom efter julafton och över nyår, fram till 7-8 januari. I januari tog det slut, tre gånger. Den sista gången var nog 28:e. Det var då kriget startade. Vi som hade varit så starka med varann blev förvirrade, krossade och besvikna. Vi började bråka om allt och inget, och jag kan inte ens minnas vad. Det vi byggt upp föll ihop, men jag fortsatte kämpa för en fortsatt vänskap. Jag åkte till honom, Göteborg-Ängelholm 211 kronor, flera gånger. Jag hamnade i hans säng, under honom. Var det fel? eller rätt? Jag vet inte, jag vet bara att det förstörde allt inombords.

Han har alltid haft ett svängigt humör, förmodligen ett otroligt psykiskt styrt humör. Jag hade sett honom låta det gå ut över sin favorit-tröja och mobiltelefon. Han ångrade sig efteråt. Saker har däremot inga känslor. En dag fick jag erfara detta utbrott på någon annan, en levande varelse med känslor. Och det var mig själv. Han fick aldrig se de blåmärken han orsakade, jag ville inte visa honom heller eftersom han nästan tog livet av sig. Jag blev rädd för honom, men fortsatte lägga 422 kronor fram och tillbaka. Jag kämpade fortfarande för att hålla ihop vänskapen själv. I Juni fick jag nog, och det var ungefär då jag började komma över honom. Jag gjorde det. Jag kom över honom. Jag blev av med alla ångest- och panikattacker, jag slutade ringa, jag slutade bryta ihop i badrummet, i sängen, framför datorn... Han hade ju ändå slutat bry sig.

I augusti började jag gymnasiet vilket innebar vissa förändringar i mitt liv. Jag började pendla, jag slapp min gamla skola och alla i den, jag fick nya lärare och träffade massa nya, underbara människor. Det är klart det har påverkat mig. Det är klart jag har förändrats. Men han var inte med på noterna, han hade brytit kontakten med mig då.

Och hur kan människan då tro att jag vill kämpa för en vänskap han inte har brytt sig om på över ett år nu?
När allt vi hade var trähjärtan och blåmärken