poppad

Dag 9: 28 april 2008

Två tända IKEA-ljus, vitt och beigt. Det beiga ljusets låga är mycket hög, antagligen så varm att stearinen rinner ner på fatet med svarta stenar på. Ett tomt vattenglas, en tänd skrivbordslampa och tv-reklam. En bok vars baksida är vänd uppåt. Jonas Gardell. Det är en bok skriven av Jonas Gardell och därför består halva baksidan av ett svartvitt foto på honom. "Jenny" heter boken. Jag blev lite kär i Jonas Gardells sätt att skriva när vi läste "Ett ufo gör entré" i skolan.  Jonas skriver på ett speciellt sätt och verkar ha en kraftfull drivkraft. Jag vet inte hur man ska förklara det, men om man själv är en ganska så erfaren författare på amatörnivå, kan man ändå se att det inte är det lättaste sättet att skriva på. Det är ett konstnärligt sätt, lite poetiskt på något vis. För Jonas har gjort boken till en konst. Det är inte bara en bok av ord. Det är en bok med vackra formuleringar, citat och ord. Det bästa och vackraste i boken, det som har gjort den till konst, är de kursiva kapitlen som förekommer emellanåt.

Jag hade inte läst någonting av Jonas Gardell innan. Jag hade inte heller läst på väldigt lång tid, men min lärare i svenska a bevisade för mig att det finns bra böcker och de behöver inte handla om en föräldralös pojke med ärr i pannan. Det behöver inte vara Harry Potter för att vara en välformulerad, spännande och bra bok.

Jag sitter i mitt nya hem i Vallda - en ort utanför Kungsbacka- och ser tillbaka på Jonas Gardells konst. Det är min nionde dag här.  Vi bor i bottenvåningen på en villa hos en separerad familj. Det är bara sonen och fadern som bor kvar. Sonen är ett år äldre än mig, går på Aranäsgymnasiet där fadern arbetar. Fadern är en rullstolsbunden man efter en olycka vid ett bygge på en ridklubb. Vallda är ett ganska lantligt ställe. Bussarna går hit en gång i timmen, varje kvart över. Buss 734. Man kan inte ta sig till affären, även om den ligger fem minuter härifrån med bil. Den är lite för långt bort för att man ska ta en promenad dit för att köpa Cola, choklad och chips och liknande. Jag vet inte ens om den ligger så pass nära att den är värd en cykeltur. Jag har inte cyklat på flera år. Det är nog fyra år sen jag skulle cykla till Mickedalahallen med Amanda på pakethållaren. Det gick som det gick. Vi vinglade och föll, inte helt oväntat eftersom jag suger på att skjutsa. Cykeln gick sönder en del, men Lisa lagade det mesta. Åtminstone styret som var helt skevt. Men cykeln har inte blivit helt färdiglagad sen dess. Den är fortfarande sönder och man kan inte cykla på den. För vem kan cykla på en cykel när bromsen tar i fastän du inte vill? Men kanske får man ta och laga den där jävla cykeln och se hur lång tid det tar att cykla till affären.

Jag har rosa hår, fast det skulle bli rött. Rubinrött. Men så blev det såklart inte eftersom allting bara blev fel. När jag tvättade ut geggamojan som var mörkt lila och lite halvrosa, duschade jag i ungefär tjugo minuter i illrött och illrosa vatten. Färgen hade inte gått ur helt när jag klev ur duschen. Så nu har jag rosa hår och mitt ex hemsöker mig. Han är ett spöke för mitt nutida liv, fastän att han lever. Innan har han blockat mig på msn ett antal gånger utan någon riktig anledning. Förmodligen är det för att han inte kan stå ut med livets gång - förändringarna. Men där emellan blockeringarna och något han gjorde nyligen, ringer han mig om natten. Onykter, men ibland nykter. Denna gång var han tydligen onykter, men jag tror inte att det där var fyllesnack för det har jag hört så många gånger i hans nyktra jag. Han frågade mig vad jag tyckte om honom, och jag klargjorde att jag inte tycker om honom som jag gjorde förr. Jag klargjorde varför och jag hoppas att han förstod. Men han var onykter och det är inte säkert att han förstod. Det är inte ens säkert att han minns den natten. Men jag klargjorde att man kan inte slå sina före detta flickvänner och tro att dem fortfarande ska lita på en, vara helt orädda för en och dessutom tycka om en. För när man en dag blir slagen av sin före detta pojkvän som man fortfarande älskar kan man inte ta in vad som nyss hände. Kärleken gör en blind och här har vi beviset. Om det hade varit någon annan, eller om jag inte fortfarande hade varit så oerhört jävla kär och naiv, skulle jag nog reagera helt tvärtom. Men jag låg kvar på sängen, undrade vad som nyss hade hänt och sen sprang jag efter den person jag just då älskade. Och jag bankade på badrumsdörren för att han skulle öppna. Och jag bröt ihop utanför i tårar för jag var så jävla rädd att han skulle gå för långt med hatet mot sig själv. Jag hann aldrig fråga mig själv om jag hade gjort något fel, eller varför han gjorde det. Jag hade närvarat hela händelsen och jag visste vad som hände. Men vad jag menar är att kärleken gör en så oerhört blind att man aldrig kan se på riktigt. Det är som att bära solglasögon för att skydda sig från solen. När kärleken slår till har du på dig någon slags dräkt för att skydda dig själv mot att se alla negativa delar. Kärleken tar bara fram det bästa hos folk. När man efteråt börjar komma över personen och inse vad som egentligen har hänt. Att allting faktiskt var på riktigt och man börjar inse hur allvarligt det egentligen är, kan man inte längre hålla fast vid personen. Någonstans känner man avsmak, samtidigt en längtan efter den person han en gång var. Men avsmaken gör att man inser att man inte kan längre älska personen för det är inte den person du föll för. Du kan inte längre ge stöd till en person som inte tar emot din hjälp, och som heller inte inser vilken skada han gör andra.

Därför kan man inte ta tillbaka en person som har insett, ett år och fyra månader senare, vad han egentligen förlorade. Man är rädd och man kan inte lita på personen.

Poppad.

Dag 11: 30 april 2008

Valborg. Tonåringar som planerar hur de ska supa, vart de ska supa, när de ska börja supa och hur mycket de ska hälla i sig. Även detta år är jag inte en av dem. Jag skulle kunna, men jag valde att tänka ekonomiskt och lät bli att sticka till Slottsskogen med alla de andra. Nästan hela klassen ska dit, och några fler. Sen får man ju räkna med alla de andra hundratals ungdomarna som kommer vara där. Och polisen (de är ju också människor). Ronny svarar inte på mitt sms:

Hej babe. Hur har du det? Börjat fylla strupen ännu? ;d

Jag trodde att min dator hade krashat - men det har den inte :d

Puss

Inget fel skrev jag, anser jag. Han kanske blev lite sne på att jag inte svarade med så många ord på hans tidigare sms. Jag vet inte. Finns säkert en orsak.

Moppepojkar. Innan när jag var ute med hunden tidigare idag, åkte områdets moppepojkar utanför mitt hus. De är nog runt 15-16 år, och deras intresse är att slösa bensin och tära på miljön genom att åka fram och tillbaka på min gata och göra "konster" med sina moppar. Skaffa en cross och börja med freestyle! Amatörer!

De tror säkert att dem är kvarterets snyggaste och de kan imponera på brudarna här. Om tjejerna blir imponerade är det något stort fel på dem. Don't fall in love with amateurs.  

(Sätter in Hästpojkens skiva 'Caligula' i Cd-spelaren). Volym fem- vilket är ganska högt på min stereo. Jag hoppas lite att jag stör grannarna, eftersom de har bjudning. Om de har bjudning kan de inte gå ner till oss och skälla ut oss (för vem gör det när den har gäster?). Dem väsnas faktiskt ganska bra själva. Sonen kan inte lyfta på fötterna när han går, och han verkar tung som en elefant, så det låter ganska rejält ovanför mitt sovrum när han är uppe och går. Hans rum är ovanför mitt. Dessutom lyssnar han på hjärndöd musik uppbyggt på en elektronisk bas. Dunk dunk dunk dunk dunk. Det är så det låter. Stackars hjärndöda pojke. Men vi lever i en hjärndöd generation och snart kommer all musik vara hjärndöd. Ett till dessutom; de kan ju inte klaga på min musik. Hästpojken är ju bra och gillar man inte deras pop är man en slaktare som borde skjutas. Jag tror jag kommer att missa dem när de spelar på Liseberg, eftersom vi kanske åker till Halmstad. Jag tror det är samma helg. Det är synd. Något annat som är synd är att Poplars har hoppat av Hästpojken nu. och jag sörjer Broder Daniel. Därför måste man gå på Way out west och ta del av deras sista konsert. Det känns som om många av popparna kommer att bryta ihop.

Och nu ska jag öppna den första cidern, och supa i min ensamhet. Och förmodligen skriva lite fyllepoesi.

Poppad

Dag 12: 1 maj 2008

"I feel the taste of alcohol on my lips and I wish it wasn't the taste of you.

I wish it didn't make me miss you, but I do and it hurts.

Everything about you hurts baby. It hurts.

I feel the smell of strong after shave and smoke. Calvin Klein and black devils.

I hate that I push the pillow closer to my nose. It's like I'll never let you go.

And baby, it hurts.

I let you in on the inside of this shell -people say it's me.

And it hurts that you become the devil yourself and made this inside to the place called hell.

Every night you came home drunk, asked me to taste your lips.

And it didn't matter if I was too tired to please you, because you did whatever you wanted to.

You hold your hand in front of my mouth to silence my screams, and I could feel the smell of after shave and smoke. You killed all my future-dreams.

And baby, it hurts."

Idag kommer och går strömmen lite som den vill. Att det är dåligt väder ute gör det hela inte bättre heller. Eftersom strömmen gör som den vill kan vi för tillfället inte se på tv (så nu efterlyser vi kanalerna). Jag fick ha ett tänt ljus för att kunna gå på toa. Det hade ju varit en annan sak om det var fint väder ute. Då hade man kunnat sitta ute och bara njuta av vädret, eller fota i massor. Det går inte nu. Jag har legat och läst Jenny i någon timma. Det är länge sen jag läste, men den här boken gör att man fastnar. Gardell har nog medvetet gjort kapitlen korta så att man måste fortsätta läsa. Man fastnar. Orden fastnar. Allt fastnar.

Jag har ändå varit ute och gått idag, med hunden förståss. Vi gick runt de stall som finns på andra sidan vägen. Någon red en fux i paddocken. Typisk dressyrhäst. Fuxen krökte på nacken, sköt bakbenen in under sig, var samlad och lyssnade noga på ryttaren. Muskulös häst om något. Vid ett av husen i det område där stallen ligger, har någon placerat en stenstaty framför sin ytterdörr. Statyn föreställer en kvinna. Det är sjukt läskigt.

Poppad

Dag 13: 2 maj 2008: Att sakna

Ibland drabbas man av sådana där nostalgikänslor. Och jag har drabbats av dem nu när jag sitter och kollar igenom bilder. Och jag trodde aldrig att jag skulle sakna min gamla klass.

För det första: Jag saknar mitt hår. Jag saknar dreadsen, fastän jag var ganska hatiskt mot dem. Men jag har kvar dem, och kanske får det bli dem i sommar. Får se. Eller så får jag väl köpa nya.

För det andra: Jag saknar Kate. När jag började Ugglum pratade jag aldrig med Kate. Hon och Emelie var skolans största fiender, och jag ville inte prata med någon av dem för att behöva ta någons parti. Men jag och Emelie blev kompisar senare, eftersom vi hade mycket gemensamt. (och jo, jag saknar tiderna med Emelie med). Framåt vårterminen i nian var det något som gjorde att jag och Kate pratade mer och mer med varandra. Vi delade många åsikter och tankar. Efter balen hade vi ingen kontakt, den enda kontakt vi har haft är när vi har hamnat på samma bussar. Jag saknar henne, jag saknar våren 2007.

Tess. Jag och Tess har också haft mycket ihop. Vi är båda två väldigt fästa vid musik, och vi har nog båda två gått igenom mycket. Ibland gick allt till överdrift kanske, jag vet inte. Jag minns när hon blekte mitt hår. Usch och fy. Jag skrattade och hon anklagade sig själv för att ha förstört mitt hår. Det var orange.

Mimmi kan man inte låta bli att sakna. Klassens mest humorristiska varelse. Mimmi som egentligen inte heter Mimmi. Det finns många minnen jag skulle kunna räkna upp, men det orkar jag inte. Men Mimmi gjorde nog min tid på Ugglum värd.

Om man inte saknar Ivar är man dum i huvudet. Ivar som egentligen inte heter Ivar. Han heter Christoffer Ivarsson. Det tog tid för mig att förstå det när jag började klassen. Först var det: vilken Christoffer är det som är hörselskadad!? Senare blev det: Vem fan är Ivar!? Och ännu senare blev Ivar Pucko för mig. Ivar är den där varelsen som alltid lät mig retas med honom. Jag saknar det.

Jag saknar september 2007, då allting var nytt. Jag hade nyligen börjat lära känna Elin och Jesper. Fast, vi började redan då bli en riktigt bra klass. Och det som jag saknar mest är att vi var tätare då, Jesper. Du vet inte om det, för du tänker inte på sånt. Du är inte sådan som märker sånt. Men du vet att det är sant. Vi brukade prata om allt.

Håkan gjorde en av sina bästa konserter. Och så klart saknar jag Sophie. Men det blir Stockholm för oss snart, och förhoppningsvis ses vi innan dess.

Och jag saknar att jag var oberoende av alla andra. Kraften som gjorde mig till jag.

Och jag saknar nyår fastän du spydde som fan Sophie.

Jag saknar det där skrattet. Vi får hitta fler sådana människor.

Dag 14: 3 maj 2008

Idag vaknade man klockan åtta av att mobilen ringde. Ronny. Pratade en stund, la sedan på eftersom jag behövde sova. Gud så trött jag var, och är. Var ute och fotade på eftermiddagen på verandan. Det var varmt - säkert 20 grader- och stolen stod högt på himlen. Himlen är inte så oskuldsfull som man tror - den drog ur all energi ur mig. It fucked me hard. Så fort jag kom in igen slogs jag av en enorm trötthet. Eftersom jag inte gick och la mig är jag nu jättetrött, dock inte så sugen på att gå och lägga mig.

Idag saknar jag Oskar. Jag gillar inte att sakna folk, men jag saknar. Jag vill knappt erkänna det för mig själv, men det är så tomt. Och därför saknar jag.

Och Ronny. Ronny som är så söt på alla bilder jag har på mottagna filer. Men vi har gått för fort framåt, mot vad jag känslomässigt är. Som vanligt. Det är aldrig meningen att bli så, men det blir så automatiskt. Jag hatar det. Mitt liv är på repeat och spelar samma visa om och om igen, och inget vill stoppa det. Jag borde sätta på en ny skiva, gå in på ett annat spår. Jag borde inte fortsätta leva så här. Jag måste få vara för mig själv, slappna av, vara singel, vara fri.

Jag behöver Stockholm, naivitet och tonårsrevolt.

Dag 18: 7maj 2008

"Dom kommer kliva på dig, dom kommer kliva på dig igen.

Jag fick lift ner till Malmö på ett statoil-flak, sökte varje jobb ja varje jobb jag kunde hitta o till sist en tatuerare..." (Håkan Hellström)

Idag satt jag och funderade på vilka jag kommer bjuda, och hur många, om jag har inflyttningsfest här i sommar.

Sophie

Malte

Becca

Dayna

Jesper

Sofie

Patrik

André

Carro

Vicky

(Emelie, Elin, Ronny, Linn?)

Jag får se...